25 november 2016

Väninnan du glömt

"Det du inte minns" ("Her") av Harriet Lane (Om det ändå vore Vane!) är inte en deckare utan snarare en psykologisk thriller. En dag på gatan i sina kvarter i norra London får Nina syn på en utmattad, gravid småbarnsmamma, Emma. Hon känner omedelbart igen henne, men det är inte ömsesidigt. I Emmas ögon är Nina en cool, rik och sofistikerad konstnär och hon förstår inte riktigt varför Nina vill bli vän med henne. Men det verkar hon vilja bli - hon nästlar sig in i Emmas liv på ett, för läsaren, mycket obehagligt sätt. Man sitter alltså bara och väntar på katastrofen... Det är underhållande och spännande, men inte riktigt min typ av bok. Tacka vet jag ett rejält mord!
Betyg: EEE+

En fransyska i San Francisco

Jag har sett "Frog Music" omnämnas som Emma Donoghues ("Slammerkin", "Room") bästa roman, men har haft svårt att få tag i den. Jag blev därför glad när jag hittade den som ljudbok på Storytel i en amerikansk inläsning. Huvudpersonen Blanche är en fransk kabarédansös i 1870-talets San Francisco. En dag på gatan blir hon påkörd av en annan ung, fransk kvinna på velociped och en märklig vänskap med tragiskt slut tar sin början. Historien har drag av deckare, men det är inte det viktigaste med boken. Jag tyckte mycket om skildringen av den snabbväxande smältdegeln till stad och av hur unga kvinnor hittade sitt sätt att leva i den. Efter filmsuccén med "Room" tycker jag att någon svensk förläggare borde låta översätta både denna roman och "Slammerkin" till svenska! De är värda att få en publik här också.
Betyg: EEEE+

Världens vackraste roman?

"Lila" av Marilynne Robinson utspelar sig i USA under några decennier vid mitten av förra seklet. Huvudpersonen Lila blev som barn bortrövad/räddad av den kringresande Doll och växte upp utan att veta något om sin biologiska familj. I vuxen ålder är hon helt ensam i världen när hon kommer till den lilla staden Gilead. Där gifter hon sig med den mycket äldre kyrkoherden, men för att få veta hur det gick till och för att få veta mer om hennes bakgrund måste man läsa hela boken, som består av många tillbakablickar. Det här är en av de vackraste böcker jag läst, trots att den bitvis handlar om människor som har det eländigt. Kyrkoherden framställs som den mest sympatiska sorts kristen som man kan tänka sig och hans och Lilas förhållande är skildrat som kärleksfullt, komplicerat och intressant. Vi läste den här boken i bokcirkeln Det namnlösa sällskapet och till min stora förvåning var det flera som tyckte att den var tråkig! Själv hade jag inte tråkigt en sekund och vill nu läsa de två andra delarna i "Gilead-trilogin", "Home" och "Gilead". Jag rekommenderar dock läsning på engelska, för bokens magi verkar inte riktigt gå fram på svenska.
Betyg: EEEEE

18 november 2016

Maisie i München

Jag tycker att det är beundransvärt att hålla uppe kvaliteten i en deckarserie så som Jacqueline Winspear har gjort i sin serie om Maisie Dobbs. Tolfte delen heter "Journey to Munich" och när den börjar är Maisie tillbaka i England efter sin långa frånvaro (se "A Dangerous Place"). Som titeln antyder blir hon dock inte kvar så länge utan tar på sig ett uppdrag att åka till München för att få ut en engelsk företagare och uppfinnare som har suttit fängslad i Dachau i två år. Winspear är väldigt bra på att hitta en balans mellan psykologisk trovärdighet, fantastiska miljöskildringar och spännande historier och hon gör det också i denna deckare. Och så sår hon ett litet frö till hopp om att Maisie en dag faktiskt ska få uppleva kärleken igen!
Betyg: EEEE+

29 oktober 2016

Årets knasigaste bok?

"I love Dick" av Chris Kraus är en av de konstigaste romaner jag har läst. Om det nu är en roman. Jag har sett att den beskrivs som "autofiktiv". Historien utspelar sig 1994 och börjar med att den 39-åriga, experimentella filmaren Chris Kraus äter middag med sin make och en av hans bekanta, kulturmannen Dick. Chris blir förälskad i (eller snarare besatt av) Dick och börjar skriva brev till honom och lämna meddelanden på hans telefonsvarare. Hon involverar sin man i något som de rätt snart börjar se som ett gemensamt konstnärligt projekt. De approcherar den ganska oförstående Dick, som visserligen inte har något emot en flört eller ett one night stand, men som varken kan eller vill vara mottagare av Chris passion.  I sina långa brev till Dick börjar Chris snart diskutera konst och konstteori, på ett ganska nördigt sätt, som jag inte kan säga att jag alltid förstår, men som känns trivsamt bekant sedan min studietid i början av 1990-talet, då jag bl.a. läste feministisk konstvetenskap.
Betyg: EEEE

Kärlek och uppror i Karibien

Jag har varit nyfiken på Jamaica Kincaid ett tag och passade på att välja hennes "Annie John" när det blev min tur att välja bok i Det namnlösa sällskapet. Jag trodde att hon var svårläst, men det är hon inte alls! "Annie John" utspelar sig på 1950- och 1960-talen på Antigua, där Kincaid själv växte upp. Läsaren får följa Annie från barndomens kärleksfulla symbios med modern, genom tonårens plågsamma revolt fram till den slutgiltiga separationen från modern. Jag har nog aldrig läst en skildring av tonårsuppror som varit så präglad av sorg som denna! Boken som helhet är dock inte sorglig, utan rolig, gripande och både ton- och formsäker. Kincaid verkar ha full kontroll över varje ord och hon är en mästare på att sätta samman dem. Det här är en av årets bästa böcker för mig och jag kommer absolut att läsa mer av Kincaid!
Betyg: EEEEE
P.S. "Annie John" finns på svenska, men jag rekommenderar läsning på engelska. Språket är inte svårt och romanen är tunn.

Mer historielektion än historieberättande

Jag kämpade mig igenom ungefär halva "The Map of Love" ("Kärlekens väv") av egyptisk-brittiska Ahdaf Soueif innan jag gav upp. Den är inte dålig, men tempot är väldigt långsamt och jag tröttnade lite på det undervisande draget i den. Ramhistorien utspelar sig 1997 då en amerikansk kvinna kommer till Kairo och söker upp en egyptisk kvinna, som hon är avlägset släkt med. Med sig har hon en koffert med dagböcker och annat material som har tillhört hennes släkting Anna Winterbourne, en ung engelska som kom till Egypten 1901 och blev kär i en egyptisk aristokrat. Annas historia är fascinerande, men när hennes berättelse hela tiden avbröts av ramhistorien tappade jag till slut tålamodet. Men jag har ändå lärt mig mer om Egyptens historia av denna halva roman än jag någonsin vetat förut!
Betyg: EE

Norrländska noveller

Efter att ha hört Stina Stoors sommarprat och söndagsintervjun med henne på P1 blev jag sugen på läsa hennes prisade novellsamling "Bli som folk". Men när jag satt med boken i handen kände jag att jag faktiskt hellre ville lyssna på den och som tur var har Stoor själv läst in den på sin fina dialekt. Novellerna utspelar sig bland människor på landet eller på små orter i Västerbotten. Många av historierna utspelar sig i barndomens landskap och handlar om mer eller mindre knepiga relationer, inom och utom familjen. Allt skildrat på ett underfundigt sätt med mycket humor och ömhet. 
Betyg: EEEE+

Ensam är stark?

Therese Bomans förra roman, "Den andra kvinnan", var en av 2014 års stora läsupplevelser för mig. Förväntningarna på den nya romanen, "Aftonland", var därför stora. "Aftonland" handlar om Karolina Andersson, 40-årig professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet. Hon har precis separerat från sin sambo sedan många år och är lite vilsen och ganska ensam. Hon navigerar bland intrigerande kollegor och arbetsskygga doktorander på universitetet, kindpussande kulturmänniskor på vernissager och skäggodlande hipstrar på Södermalm, dit hon flyttat efter skilsmässan. Liksom i förra romanen är Bohmans personskildringar trovärdiga och intressanta. "Aftonland" är också full av elaka och pricksäkra iakttagelser av kulturelitens och den ängsliga medelklassens ritualer och vanor. Karolina Andersson kommer, i likhet med huvudpersonen i "Den andra kvinnan", ur östgötsk arbetarklass vilket ger ett tydligt klassperspektiv åt skildringen, förutom det uppenbara genusperspektivet. Det är en rolig roman som jag läste med fascination, men lika drabbande som "Den andra kvinnan" var den inte.
Betyg: EEEE

Iskallt morddrama

"Där gryningen dröjer" är Anna Lihammers tredje deckare om kommissarie Carl Hell och polissyster Maria Gustavsson i 1930-talets Sverige. Den här historien utspelar sig samtidigt som de olympiska spelen går av stapeln i Berlin 1936. En stor del av boken består dock av en tillbakablick på en katastrofal polarexpedition som ägde rum över tjugo år tidigare. Det är en tacksam miljö för ett blodisande psykologiskt drama. Jag gillar också Lihammers sympatiska huvudpersoner. Som helhet blev jag kanske lite mindre överväldigad av denna del jämfört med de tidigare, men det beror nog främst på att nyhetens behag har försvunnit. Lihammer är fortfarande en av de få svenska deckarförfattare som jag tycker är läsvärd!
Betyg:EEEE

Skogarnas folk

"Barkskins" av Annie Proulx (som skrev "Sjöfartsnytt" och "Brokeback Mountain") är en tjock, episk roman, som jag har lyssnat på i en lång och vindlande, amerikansk uppläsning. Den tar sitt avstamp i det sena 1600-talets Kanada. Dit kommer två fattiga fransmän, René Sel och Charles Duquet. De har skrivit på att de ska jobba som skogshuggare ett antal år ute i vildmarken för att sedan få egen mark som ersättning. Sel blir kvar i skogen, gifter sig med en kvinna ur ursprungsbefolkningen och får barn och barnbarn som slits mellan kulturerna. Duquet är en driftig och hänsynslös man, som rymmer från anställningen i skogen, grundar ett trävaruföretag och blir rik. Läsaren får sedan följa de båda männen och deras ättlingar genom århundradena fram till nutid. Gemensamt för släkterna är att deras koppling till skogen består, fast på olika sätt i olika generationer och på olika platser. Jag tyckte mycket om historien, person- och miljöskildringarna. Trots det myllrande persongalleriet var det inte svårt att hänga med.
Betyg: EEEE

Minnen av monster

Jag är ingen fantasyälskare, men Neil Gaiman har ändå stått på min läslista ett tag, eftersom han är en sådan centralfigur i genren och anses hålla hög kvalitet. Det passade mig därför bra att vi skulle läsa "Oceanen vid vägens slut" ("The Ocean at the End of the Lane") i bokcirkeln Det namnlösa sällskapet. Tyvärr fick boken mig inte att ompröva min skepsis till fantasygenren. Historien utspelar sig i England på 1960-talet. Berättaren återvänder i vuxen ålder till byn där han växte upp och börjar minnas saker som hände när han var sju år. Han blev då bekant med en lite äldre flicka, som visade sig ha någon slags övernaturliga krafter. Ett monster i form av en barnflicka dök plötsligt upp i pojkens familj och en ödesdiger kamp mellan onda och goda krafter brakade lös. Jag tolkar boken som att den bland annat handlar om barns utsatthet och maktlöshet gentemot vuxna, men jag skulle hellre läsa en annan typ av bok på det temat. Till den här romanens fördel talar dock att den inte är så tjock och att den är skriven på ett mycket vackert språk.
Betyg: EE+

Maxat mordfall

"Själarnas bok" ("The Book of Souls") är andra delen i James Oswalds deckarserie om kommissarie McLean i Edinburgh. (Första delen heter "Flickoffret" och jag har läst den, men tydligen glömt att skriva om den här på bloggen.) Jag förknippar Edinburgh med Ian Rankins långa deckarserie om kommissarie Rebus, men Oswald skriver en annan sorts deckare. Där Rankin är ganska realistisk och politisk/samhällskritisk är Oswald överdriven, bestialisk och fantasifylld. "Själarnas bok" handlar om en gammal mordhistoria, där mördaren dödade en ung kvinna varje jul. Det sista offret var McLeans flickvän. När döda kvinnor börjar dyka upp på ett liknande sätt dras givetvis paralleller till det gamla fallet. Oswalds deckare är välskrivna och ganska spännande, men jag är inte så förtjust i "extra allt"-stilen. Dessutom var det lite för lätt att lista ut vem mördaren var.
Betyg: EEE

29 september 2016

Barn som mördar

När jag hörde om "The Wicked Boy - the Mystery of a Victorian Child Murderer" av Kate Summerscale på podden Inside the New York Times Book Review kopplade jag inte på en gång att det var samma författare som har skrivit "The Suspicions of Mr Witcher". Men det är det och här är Summerscale tillbaka med ännu en viktoriansk true crime-historia. Den handlar om den 13-åriga Robert Coombes som en varm sommardag 1895 mördar sin mor och sedan går på cricketmatch med sin lillebror Nattie. Bröderna fortsätter att bo i familjens hus i en respektabel arbetarstadsdel i London i tio dagar, innan lukten till slut påkallar omgivningens uppmärksamhet och brottet avslöjas. Summerscale beskriver hela historien mycket detaljerat och följer sedan Roberts liv fram till hans död. Summerscale skriver sansat och balanserat och verkar drivas av en önskan att förstå vad det var som hände. Det ger en mycket intressant och läsvärd bok.
Betyg: EEEE
P.S. Läs också "Wicked girls" ("Onda flickor") av Alex Marwood.

Summer of '69

Debutromanen "Flickorna" ("The Girls")  av Emma Cline har blivit en stor succé, förmodligen på grund av sitt kittlande ämne: den bygger på den verkliga historien om Charles Manson och hans sekt. Fokus i boken är dock inte på sektledaren utan på de unga kvinnorna runtomkring honom. Huvudpersonen Evie är 14 år och blir ett lätt byte för sekten när föräldrarna ligger i skilsmässa och bästa kompisen sviker. Evie blir helt betagen av Suzanne, en av kvinnorna runt sektledaren (som här heter Russell) och tillbringar snart både dagar och nätter på den förfallna gård där sekten håller till. Där finns knappt någon mat, men drogerna flödar. Det är sommaren 1969 och den kommer att avslutas med ett brutalt massmord. Det är som sagt ett spännande ämne och Cline är väldigt skicklig på att använda både den amerikanska småstaden och sektmiljön för att beskriva hur det är att växa upp till kvinna i ett västerländskt samhälle. Min invändning är att hon beskriver lite för mycket och gestaltar lite för lite. Läsaren behöver inte få precis allt skrivet på näsan, färdiganalyserat och klart. Och så tycker jag att ramhistorien i nutid är rätt träig.
Betyg: EEE+

En far och hennes dotter

Susan Faludi har tidigare bl.a. skrivit de feministiska klassikerna "Backlash" och "Ställd". Nu är hon tillbaka med en mer personlig historia: "In the Darkroom", som handlar om hennes far. Efter att de knappt haft kontakt under flera decennier hörde fadern plötsligt av sig och berättade att han, vid över 70 års ålder, hade bytt kön och nu hette Stéfanie. Han hade flyttat tillbaka till Ungern, som han ursprungligen kom ifrån. Susan Faludi reste dit för att återuppta relationen och försöka förstå fadern. Hennes minnen från barndomen var av en patriarkalisk och våldsam man. Nu träffar hon en äldre, lite prudentlig dam, som inte vill kännas vid vissa saker i det förflutna. Men dottern fortsätter luska och långsamt växer en bild fram av fadern som barn i en rik, men olycklig, högborgerlig familj, som ung, judisk man under andra världskriget, som framgångsrik fotograf och redigerare, som misslyckad familjefar och som transperson och HBTQ-aktivist. Det är ett fascinerande och ömsint porträtt av en oerhört knepig person, tecknat med mycket humor. Faludi skriver konsekvent "min far" och "hon", när hon skriver om fadern efter könskorrigeringen. I början känns det konstigt, men snart vänjer man sig och inser att det är det enda logiska.
Betyg: EEEE+

 
Susan Faludi och hennes far Stéfanie Faludi

Terror i Oslo

Anne Holts "Offline" gick som följetong i DN i somras och jag passade på att läsa. Det var ett tag sedan jag läste Holt senast, men hon är en pålitlig deckarleverantör. Här totar hon ihop ensamvargen Hanne Wilhelmsen med en ung polis med autistiska drag och de finner oväntat varandra. Wilhelmsens gamla vapendragare Billy T. dyker också upp och så inträffar ett terrordåd mitt i Oslo. Som bokens titel antyder handlar det om hur polis och säkerhetstjänst ska hantera en terroristgrupp som håller sig borta från internet och moderna kommunikationsmetoder. Går det att spåra en sådan grupp? Det är en underhållande och spännande bruksdeckare.
Betyg: EEE+

Stockholmsflickor

Sommarens läsning i bokcirkeln Det namnlösa sällskapet var "Apelsinflickan" av Lena Kallenberg. Den är klassificerad som en ungdomsbok och det känns att den har ett klart undervisande syfte. Boken utspelar sig i Stockholm på 1880-talet och handlar om 15-åriga Signe, som har bott på ett barnhem sedan hon var åtta år. Nu är hon stor nog att ta tjänst som piga och först hamnar hon på en bondgård ute på Värmdö. Snart nog är hon tillbaka i stan och man får följa hennes och väninnans Alices slit för att överleva i en fattigdom som är svår att föreställa sig. Jag gillar att läsa böcker om kvinnors liv på 1800-talet och tycker förstås att det är bra om den här boken blir en ingång till ett intresse för äldre tider, men jag blev inte så förtjust i den själv. Jag tycker att språket är lite för konstlöst - lite för rakt berättat utan någon undertext. Det är kanske för att inte skrämma bort läsovana ungdomar, men gör det mindre njutbart för mig. Jag vill dock ge en eloge till Kallenberg som får till dialogen med korrekta tilltal, vilket inte många nutida författare klarar. Min största invändning mot boken är att den befäster en slags högborgerlig 1800-talsmoral, där en flicka som har sex (eller säljer sex) är förlorad (och straffas för det) och det viktigaste i livet (för en ung kvinna) är att bevara oskulden. Det känns unket och inte så trovärdigt med tanke på att boken utspelar sig i fattig stadsmiljö där folk från hela landet strömmade in och äldre tiders moral löstes upp. Många levde i s.k. Stockholmsäktenskap (dvs. som sambor). Även om uppväxten på ett religiöst barnhem skulle kunna förklara Signes fixering vid dygdighet förklarar det inte varför kompisen Alice från samma barnhem, blir prostituerad. Det framstår som om det är något ofrånkomligt och nedärvt, trots att Alices mor dog när hon var liten. Eller menar författaren att Alices "lösaktighet" beror på hennes röda lockar och hör ihop med hennes livsglädje?
Betyg: EE
P.S. Läs hellre Per Anders Fogelströms Stad-serie och Aino Trosells "Hjärtblad". 

22 september 2016

I den opittoreska delen av England

"Lång väg hem" ("Long Way Home") av Eva Dolan blev väldigt omskriven för ett par år sedan och hamnade till och med på Lotta Olssons lista över de 100 bästa deckarna (plats 57). Jag förstår inte riktigt varför, för jag tycker att det här är en ganska ordinär polisdeckare. Jag misstänker att hajpen uppstod på grund av deckarens vällovliga syfte: att uppmärksamma främlingsfientlighet och hatbrott. Boken (som är den första i en serie) handlar om kriminalpoliserna Zigic och Ferreira, som båda har invandrarbakgrund. De arbetar på hatbrottsenheten och får utreda ett fall där en papperslös invandrare blivit innebränd i ett trädgårdsskjul. Det är en habil deckarhistoria med lagom sympatiska huvudpersoner, men inte mer än så. Något som jag gillade var dock den totalt opittoreska skildringen av staden Peterborough! Det är sällan jag läser en brittisk deckare utan att bli sugen på att åka dit, men här finns det faktiskt inte mycket att längta till.
Betyg: EEE

10 september 2016

Flyttbestyr på Gotland

"Män ur mörkret" är sjunde och sista delen i Håkan Östlundhs deckarserie om polisen Fredrik Broman på Gotland. Mordhistorien är kopplad till bolaget Finkalk, som på ett bekant sätt vill anlägga ett kalkbrott i Ojnareskogen. Samtidigt som Broman försöker lösa mordfallet planerar han och hustrun för sin flytt till fastlandet och det blir lite snärjigt. Jag har tidigare tyckt att Östlundh är en av de bästa svenska deckarförfattarna, men nu känner jag mig lite mer ljummen i min inställning. Det är milt underhållande och inte plågsamt att läsa, men inte så mycket mer.
Betyg: EEE