Med hunden Molly i Afrika

Efter att ha läst Leif Norrmans välskrivna och seriösa bok om Afrika känns Vincent Dahlbäcks "Med Molly i ett hörn av Afrika" lite mer lättviktig. Annars är det samma typ av bok: en svensk utrikeskorrespodent med bas i Sydafrika berättar om händelser och personer. Men Dahlbäck blandar in sin hund Molly i alla sammanhang och antar oftare en lättsam, kåserande stil. Jag tyckte bättre om hans berättelser när jag hörde dem på radio. Betyg: EEE

P.S. Nu ska jag sluta läsa om Sydafrika och åka dit och uppleva det på riktigt i stället!

Bästa Afrikaboken hittills

Jag antar att det berodde på fotbolls-VM i Sydafrika att det kom ut så många böcker om Sydafrika i Sverige 2010. Jag har redan läst ett par (klicka på etiketten Sydafrika så kommer recensionerna upp), men nu har jag hittat min favorit: "Leva på gränsen" av Leif Norrman. Norrman var DN:s korrespondent i Afrika mellan 1990 och 2002. I boken berättar han om människor han mött och händelser han varit med om på ett reflekterande och intresseväckande sätt och på ett språk som är vackrare och mer litterärt än den vanliga journalistprosan. Här och var glimrar också små humoristiska guldkorn till. Norrman hade Sydafrika som bas och de flesta historierna utspelar sig där, men man får också några glimtar från andra afrikanska länder som Kongo, Angola och Etiopien. Betyg: EEEEE

En orakad kvinna

Genom åren har jag läst Nina Hemmingssons serier i Bang och Aftonbladet med stort nöje och nu har jag även läst hennes senaste seriebok "Mina vackra ögon". Hennes huvudperson är sig lik: en kvinna med oseende knappögon, orakade ben och inga hämningar. Boken består av enrutingar, fyrrutingserien "Prinsessan och gemålen" (inspirerad av ett uppmärksammat bröllop) och teckningar. Jag tycker att det är uppfriskande, träffande och mycket roligt! Betyg: EEEE+

Kokosnötter

Jag har hört uttrycket kokosnötter användas av vuxna adopterade om sig själva: de är bruna på utsidan men vita på insidan. I boken "Coconut" av Kopano Matlwa används termen om svarta sydafrikaner som agerar, tänker och talar som vita. Enligt insidesfliken är det en nedsättande term. Berättare i boken är två tonårsflickor som båda bor i Johannesburg. Ofilwe kommer från en rik familj och Fikile från en kåkstad. Jag tycker att bokens tema är jätteintressant och jag gillar att huvudpersonerna beskrivs som mångfasetterade, inte odelat sympatiska personer, men jag är inte så förtjust i formen. Jag tycker att den är onödigt tillkrånglad och gör boken mer svårtillgänglig att den hade behövt vara. Ungefär vartannat avsnitt är i kursiv stil utan att man förstår varför. Betyg: EEE

Modern deckare eller irländsk folksaga?

Jag har lyssnat på "Darling Jim" av Christian Mörk och är lite villrådig över hur jag ska beskriva denna bok. Jag visste inget om den innan och valde den bara för att den verkade vara den enda mp3-boken på biblioteket som inte var en svensk deckare. (Det fanns inte särskilt stort urval över huvud taget.) Av baksidestexten fick jag intrycket att det var någon slags sagoaktig berättelse som utspelade sig i en liten stad på Irland och jag antog att den utspelade sig i förgången tid. När jag började lyssna började det dock som en modern deckare i en förort till Dublin. Först efter ett tag kommer man till den lilla staden där tre föräldralösa systrar blir bekanta med en charmig, kringresande sagoberättare, vilket leder till katastrof. Boken är alltså en mycket originell blandning av saga och modern deckare i irländsk miljö. Det var ganska spännande, men jag blev inte helt övertygad. Betyg: EEE

Inte så sotsvart i Sundsvall

I bokcirkeln Det namnlösa sällskapet har vi läst "De sotarna! De sotarna!" av Lars Ahlin, från 1990. Jag hade inte läst något av Ahlin tidigare, så det var en intressant bekantskap. Berättare i boken, som till formen mest liknar en novellsamling, är den 13-åriga pojken Zackarias. På baksidan står det att boken utspelar sig i slutet av 1920-talet i Sundsvall, men det står faktiskt inte uttryckligen i boken var och när den utspelar sig. Den som känner till Sundsvall lär dock känna igen sig. Zackarias jobbar som springpojke och berättar om olika intressanta personer som han träffar på. Ahlin gör det inte lätt för sin läsare eftersom den första berättelsen i boken är den mest svårtillgängliga. Kämpar man sig bara igenom den blir det bättre och bättre (eller i vart fall mer lättläst). Jag gillade Ahlins språk som är poetiskt, måleriskt och humoristiskt. Däremot tycker jag att personskildringarna är lite för tunna, vilket väl också beror på novellformatet. Personerna känns mer som siluetter än som verkliga personer för mig. Men det var trots allt en positiv och givande läsupplevelse! Betyg: EEEE

Passionerad polis löser pojkmord

Håkan Östlundh är en av få nutida, svenska deckarförfattare som jag klarar av att läsa. (Åsa Larsson är en annan.) Vid en ytlig betraktelse är hans böcker kanske rätt lika andra svenska deckare, men i stället för att lägga dem i från mig efter 50 sidor på grund av dåligt språk, faktafel och styltiga dialoger sträckläser jag dem! Det finns inget i dem som jag hakar upp mig på och de ger mig god underhållning, vilket är precis vad man vill ha av en deckare.

"Jag ska fånga en ängel" utspelar sig inte på Gotland (som "Släke", "Dykaren", "Terror" och "Blot") utan i Stockholmsförorten Sollentuna. I höghusområdet Malmvägen bor den nyskilde kriminalpolisen Paul med sin dotter. Hans liv kompliceras av att han har ett passionerat förhållande med en gift förlagschef, Ylva. Parallellt med Pauls och Ylvas historia får läsaren följa två tonårskillar: en från höghusområdet och en från det välbärgade villaområdet. När gänget från höghusområdet våldgästar en fest i en villa blir det början till något som slutar med mord. "Jag ska fånga en ängel" är inte i första hand en deckare, även om det byggs upp en viss spänning kring vad som egentligen hände när en tonårspojke knivhöggs till döds, utan handlar mer om förortens hierarki, sociala skillnader, det sociala arvet och så om svårigheterna att ha en älskare när man är gift och har barn. Skildringarna från kultur- och förlagsvärlden är elaka och roliga och känns som om de ligger rätt nära verkligheten... Betyg: EEEE

Amerikanska mästarinnor på dysfunktionella familjer

Av en slump har jag parallellt läst två böcker som påminner en hel del om varandra: "Fragile Beasts" av Tawni O'Dell och "Vilda Gröna Ögon" av Joyce Carol Oates.

Tawni O'Dells böcker utspelar sig i eländiga, nedläggningshotade gruvstäder i Pennsylvania och handlar om mer eller mindre olyckliga människor och dysfunktionella familjer. Trots detta är de flesta av hennes böcker "feel good-böcker", som man blir på gott humör av. I "Fragile Beasts" ("Sköra bestar") sammanför hon två truliga tonårsbröder från en fattig familj med en rik, excentrisk gammal dam. Det är inte ett särskilt trovärdigt scenario och upplägget känns rätt förutsägbart, men det gör inget för jag blir ändå helt betagen av O'Dells historia och personskildringar. Betyg: EEEE

I min Stockholmsbokcirkel har vi läst en ungdomsbok av den extremt produktiva Joyce Carol Oates. Hon är en ojämn författare och jag har egentligen bara gillat "Blonde" och "Dödgrävarens dotter" av de böcker av henne som jag läst. "Vilda Gröna Ögon" ("Freaky Green Eyes") handlar om 14-åriga Franky som börjar få upp ögonen för att allt inte står rätt till mellan hennes föräldrar. Pappan är en uppburen f.d. fotbollsstjärna som numera jobbar som sportkommentator. Han är snygg och charmig, men har ett häftigt humör och bestämda åsikter om hur livet i familjen ska levas. När Frankys mamma inte längre ställer upp på detta brakar familjen samman och katastrofen närmar sig. Boken är fint skriven och spännande som en deckare. Betyg: EEEE